Årets värmebölja är bara inne på sin andra period och gång på gång intalar jag mig själv att jag är trött för att jag jobbat för mycket, eller för att min kropp helt enkelt inte är bygd för att klara av en sådan olidlig värme som det faktiskt är. Jag har aldrig gillat att bli svettig av att inte göra någonting, nu låter det väl kanske som jag svettas mer än andra men jag kan intyga att de nivåerna ligger på extremt normalt.

Det som jag själv har svårt att förstå är att denna värme har gjort att jag kastat kläderna och visat mig offentligt i bara linne två dagar irad, för första gången någonsin kanske. Jag har aldrig riktigt varit ett fan av att visa mig med bara armar, men på grund av hettan har jag insett att det är skönast så, och mest praktiskt. När man dessutom har ett snyggt linne har man inget att skämmas för; och kanske jag borde tillägga, bor i ett samhälle där de flesta saknar egen stil och där man utan att skämmas kan bära träskor, blommiga hot pants och tre storlekar för litet linne utan att skämmas. Det kom iallafall jag och Ida fram till, när vi vandrade genom det öde ökensamhället Skene, som ligger någonstans emellan mitt hus, Rinkeby och Sahara.


Rikard