I dagarna är det ett år sedan min älskade mormor fick läggas in på sjukhuset efter en tids symptom som lässvårigheter och lite allmän förvirring. Diagnosen sa hjärntumör och efter bara ett halvår så fanns hon inte mer. Det är är så otroligt svårt att förstå att en människa som man älskat och som betytt så otroligt mycket för en bara inte finns mer, jag har fortfarande inte förstått det och det kommer ta lång tid innan jag har accepterat det. Mormor var ändå den personen som oftast förstod mig, tog mitt parti och som jag såg upp till. Ungefär som med min mamma; jag saknar mormor något otroligt ibland, jag vill inte förstå att det som hänt verkligen har hänt. En sak vet jag iallafall nu, den dagen mormor gick bort försvann min rädsla för att dö.


Rikard