Nu sitter jag här, ännu en kväll med böjd rygg i sängen med datorn framför mig. Funderar på morgondagen, lunch med två kära utbytesstudenter som i slutet av veckan beger sig hemåt England igen och spinning framåt kvällen; att allting verkligen går så fort! Varför har man så otroligt mycket man vill göra men varken kraft eller tid att förverkliga det, och hur kommer det sig egentligen att man blir tröttare och tröttare för var dag som går? att det man verkligen ser fram emot egentligen känns längre och längre bort när man egentligen kommer en dag närmare. Jag förstår att jag är stressad, och jag är inte den ende. Att somna i Sofias säng under vårt fram-funderande om ledarskapsprojektet får mig verkligen att förstå att de sena kvällar jag tillbringar framför datorn måste ändras på. Konstigt nog, känner jag mig just i skrivandes stund lugn.

Rikard